Dendär känslan av att vakna på morgonen och för en sekund tro att drömmen man haft på natten var igår, att huvudet leker med en.

 

Är glad över att jag har människor i min närhet som kan få mig att le och orka ta mig igenom dagar som är svåra att ta sig igenom. Jag har lätt att känna att jag är ensam men klappen på axeln jag får av min närmaste vän när jag har en dålig dag är ovärderlig. Jag är inte den bästa på att visa min tacksamhet.

 

Det är svårt att skriva klart dethär inlägget, de rätta orden fastnar liksom inte i huvudet. Hoppas ni förstår.